Tandflyg och andra fladdrande saker...

Här i huset har vi en tonårsson i sitt esse och en gosse i trotsålder - med fladdrande lös framtand. Tonåringen skriker, smäller med dörrar så det skallrar i fönstren och den lille stampar ilsket med sin fot i golvet med lös framtand fladdrandes i vinden. Så här ser min vardag ut just nu. Suck. Ja, visst får man sucka - ljudligt dessutom när man har dagar som dessa.
Så vips! vänder det igen och jag har mina underbara små kottar tillbaka i sig själv igen. Vad händer - aliens? Man undrar ju ibland... Kanske något som går inom familjen, jag menar - jag har ju mitt andra jag som shoppar utan att jag själv riktigt vet vad mitt andra jag släpar hem med... vilken tur att man jobbar inom psykiatrin - förhoppningsvis vet kollegorna när det är dags för den vita jackan!
På tal om shopping, på fredag ska jag till en dagismammas arbete. Hon jobbar som inköpare på Sia. Jag kommer att bli sjuuuk av allt vackert där finns! Undrar om hon tror jag är helt galen om jag knaprar i mig något lugnande innan och går med skygglappar - eller ännu bättre, ögonbindel med små, små hål så jag åtminstonde kan se vart jag sätter mina fötter?

Sköt om er!