Containerdag

Idag kom containerna som så många här i bostadsområdet väntat på! Tänk så mycket man samlar på sig, och snabbt. Kan i mitt fall också bero på att jag ständigt går på alla dessa ljuvliga loppisar, host, host.... Idag fick jag blunda rejält när jag såg vad folk hade slängt. "Nämen, det där kan man ju fixa till!" eller "Åååh, en sån där vore väl kul i trädgården?" Jovisst är jag helknäpp! Jag drog mig dock tillbaka, något motsträvigt kan jag tillägga och en vakande blick från grannfrun... (Tack snälla L!)

Nu är jag inne på min tredje dag med xtravaganza. De är faktiskt förvånansvärt goda! Man får dricka totalt tre påsar om dagen och dela upp dem som man vill. Tyvärr funkar inte mitt minne och jag glömmer bort vilken påse jag är uppe i, haha... Jag får väl fundera ut ett fungerande system för mig, denna hjärna skall minsann få arbeta!

Alex har varit hemma hos en kompis lekt idag och jag njuter varje sekund han har någon att leka med! Det är inte så lätt med ett annorlunda barn, nu när han börjar bli större märker man skillnaderna allt mer mellan honom och andra barn. Vet i katten om han bryr sig så värst mycket själv egentligen, han är oftast nöjd att sitt själv och leka med sina älskade små gubbar och kan göra så i timmar om man inte stoppar honom. Lite frisk luft då och då är ju inte helt fel!
Annars intet nytt på hans front. På fredag blir det ett nytt psykologsamtal. Han börjar skolan till nästa höst. Nu kollar man bl a upp hans utveckling etc, det är tester hit och tester dit. Sedan ska vi också försöka få bukt på alla hans rädslor för allt och inget. Halloween närmar sig med stormsteg och han är livrädd för alla masker. Till vår stora sorg, Patrik och jag äälskar halloween och har alltid pyntat hela huset á la "päron till farsa"!

Sköt om er!

En annorlunda vardag...

Var inne på Familjeliv för första gången på snart ett halvår. För er som inte vet har jag en pojke på sex år som lider av mitokondriell sjukdom. Jag vet, låter helknasig - va fasiken är det då?? Jo, han har fel på sina celler och måste således äta varannan timme för att undvika hjärn- och /eller muskelskador. Vi har en vardag som inte är riktigt lik medelsvenssons med andra ord. Fick förfrågan om att skriva om Alex lite då och då. Dels för att informera om sjukdomen och dels för att på så vis visa stöd till alla dem som precis fått eller väntar på en diagnos. Och visst, det ställer jag absolut upp på!

Alltså, numera blir bloggen vääldigt blandad - ömsom Alexblogg, säkert med både skratt och tårar och ömsom en inredningsblogg eller vad man nu ska kalla det. Ibland blir det mest bladder, hrm...

Försöker länka er hit och dit för att kunna ge er mer information, men inget funkar - tydligen inte min hjärna heller, det börjar bli för sent och jag har precis börjat en diet så något energiöverskott finns där inte heller! Vi tar det helt enkelt en annan dag...

Tills nästa gång, sköt om er!

Avkoppling...

Denna helg har varit rena avkopplingen för kropp och själ. Jag har fått slappa ordentligt och igår stack vi ut på långtur/upptäcksfärd. Man behöver komma hemifrån ibland för att ladda sina batterier. Både jag och Patrik älskar att åka ut på lite småturer med bilen. En svalkande bil får jag väl tillägga! Tänk, det är ändå inte såå många år sedan man var utan ac, svettades som en gris varje gång man skulle iväg och satt med huvudet utanför rutan för svalka, haha...
Vi stack till Åkes bilskrot som ligger nära Ryd i småland. Det blev en bit att köra, men vilken mysig åktur! Små byar som man aldrig varit i tidigare och jag hittade (förstås) även en loppis mitt ute i en skog!
Bilskrot, tänker ni - kan det vara något?? Jodå, för bilintresserade och för mig ganska faschinerande ändå. Där står bilar efter bilar mitt ute i en skog som rostat isönder. Åkes gamla hus och verkstad fanns också kvar, väldigt enkelt boende. Han behövde inga lyxprylar han inte! Alex fick dessutom se en orm och en groda - lyckan var total!
Framåt kvällningen stack vi till en god vän som grillat åt oss och barnen badade.
En härlig avslutning!

Sköt om er!

Raveparty

Oj, här har man haft en rejäl bloggtorka! Kanske dags att man börjar knappa ihop lite inlägg igen?

Hoppas allt är bra med er, själv njuter jag i fulla drag att sommaren äntligen är här! Nog hade en semester varit höjdpunkten, men den kommer ju den också så småningom.

Med sommaren kommer tydligen också mördarsniglar. Jodå, visst har de också hittat till min trädgård. Sådana små äcklíga kryp som jag tidigare bara hört talas om har nu raveparty i min trädgård - jag förser dem nämligen med gratis alkohol. Starköl tar kål på dem direkt, de super sig fulla och druknar. Vilket liv. Undrar om det går lika bra med lättöl? Hoppas att mina små söta igelkottar inte går på ölen de också, man behöver ju inte ha hela kvarteret med fulla djur som rantar omkring, haha...

Nä, nu kallar bingen. Ska försöka lägga mig i normal tid för en gångs skull. Tror nog att mina arbetskamrater om några kommer att uppskatta det, hrm...

Tills nästa gång, sköt om er!

Vilken dag!

Vissa dagar SKA man stanna hemma,ligga kvar under täcket och vänta tills dagen passerat.Tror ni arbetskamraterna blivit glada? Nä, antagligen inte.
Denna dag är en dag som går till historien - MIN historia i allafall. Redan i natt när jag vaknade typ varannan timme och med halsbränna misstänkte jag att den skulle gå åt pipan. Mycket riktigt, Alex vaknar - supertidigt vilket inte är bra för då blir han gnällig, trött och gråtig framåt eftermiddag/kväll och inte så lätt att få i mat varannan timme. Ser dessutom att hans glasögon gått isönder, får därför väcka Patrik som då jobbat natt så han fick fixat till dem. Kommer till dagis. Kompisen som ska följa med hem idag har ingen bilstol med, suck. Stressigt till tusen på jobb. Tvättmaskinen går isönder. Tangentbordet krånglar.
Tror ni jag varit irriterad idag? Bara förnamnet....

Sköt om er!

Tack alla goa människor!

... för er omtanke efter mitt förra inlägg. Vet egentligen inte vad denna blogg ska innehålla. Blir väl mest struntprat, inredning,loppisar osv. Men, ibland vill jag ändå kunna kläcka ur mig sånt som bubblar inom en och det känns förbannat skönt efteråt!

Så, till ett lite lättare inlägg idag...
Detta hände när Nicklas, då 8 år gammal, precis börjat i en ny klass. Jag hade inte träffat fröken än, men hört mycket gott om henne. En varm sommardag skulle klassen på utflykt till Fredriksdal. De skulle få mat på plats och behövde endast ha med varsin ryggsäck med klädombyte. Sagt och gjort. Dagen kom, de hade superkul och väl hemma tömde jag hans ryggsäck under tiden han pladdrade på om allt som hänt.

Tiden gick... Ungefär en vecka senare hämtar jag Nicke vid skolan och han säger halvgråten i bilen:
"- Mamma,vi måste köpa en ny väska till mig".
Jag frågade honom om den gått isönder varpå han svarar:
"- Nää, men hamburgaren som blev över från utflykten låg kvar i väskan och allt har blivit till en enda sörja."
"- Vaa??" Blev min kommentar, helt förvånad. Hamburgare??

Jodå, de hade mycket riktigt fått varsin hamburgare på utflykten, han hade inte orkat äta mer än hälften och därför stoppat ner resterande i sin väska. Denna hade jag alltså inte känt när jag viftade runt efter hans kläder. Han hade dessutom hällt allt ut allt innehåll i klassrummet - mitt framför en fröken som jag aldrig träffat förut och visat henne förödelsen. Böcker och allt i en enda sörja.
Hm, tror ni jag hade lust att dra hem fröken för att visa; vi är INGA lortpellar och vi vet hur man städar!
Pinsamt? Jodå, lite grand...

Kram från en generad mamma

Förbannade, helvetiska sjukdom

Ikväll fick jag ett dystert besked. En förälder meddelade mig att deras lille pojke på ett år dog i onsdags. Han led också av mitokondriell sjukdom. Han hade fel på komplex 1+4, Alex har komplex 1+5. Jag skriver aldrig om Alex sjukdom, vet inte varför egentligen. En blogg är ju ett ypperligt tillfälle att kunna få upplysa människor om denna helvetiska sjukdom. Men, oron finns där alltid och lurar som ett gift så varför inte njuta av den vardag man har istället? Kanske naivt att säga så men å andra sidan är sjukdomen så väldigt varierande och individuell. De vi fått kontakt med är så mycket sjukare än Alex. Vi känner att vi har tur med vår lille plutt, han lever ju ett ganska normalt liv och får dessutom uppleva sina födelsedagar - även om det ibland känns som lånad tid. Låter hemskt att säga så, men så känns det.
Så, varje år pustar vi ut, jag och Patrik. Vi säger aldrig det högt, men vi vet att vi båda känner det så... När man då får kontakt med dessa föräldrar med barn som bär denna sjukdom, inser man hur skört livet är och hur oerhört tacksamma vi är för vår lille Alex...

För er som vill veta mer om sjukdomen:
http://www.socialstyrelsen.se

Vill avsluta dagens inlägg med en dikt som jag för en tid sedan läste i en god väns blogg, en liten tankeställare:

"Välkommen till Holland

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt:
Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska.
Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen.
Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland??
Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien.
Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
" Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats.
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.
Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar...
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna...
därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien,
kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella,
det väldigt härliga... med Holland."

© Emily Perl Kingsley, 1987.

Som vanligt, sköt om er!