Som man tänkt sig....

Har genom nätet fått kontakt med en go tjej som idag fått lite trista nyheter. Hennes tös har fått diagnosen ataktisk cerebral pares och eventuellt har lillebror en mildare sådan.
Hon har kämpat som en toker med att få hjälp samt en diagnos på tösen och nu är den äntligen här. Ingen har tagit henne på allvar utan hon har verkligen strida och stå på sig. För så är det idag i vården, tyvärr...
Och så kom den. Hur känns det nu? Jag kommer själv ihåg när vi äntligen fick diagnosen på vår Alex. Vi visste ju att det var något som inte stämde, även om det inte syntes direkt på honom. Men prover var avvikande och han sov alltid. Han var vaken någon timme och sedan behövde han sova igen. Ändå kom beskedet om hans diagnos som ett chock. För då visste vi ju med säkerhet. Det gick inte att komma undan längre, att blunda och på något sätt hoppas på att proverna var fel. "Sömnen är väl inte så fel? Vissa barn är ju trötta?".
Sedan kom sorgen. Låter hemskt, jag vet. Hur kan jag säga så? Han är ju i livet och är en pigg och glad liten kille. Men, man måste som förälder ha rätten att sörja. Så är det. Att sörja över att man inte fått ett friskt barn. Detta för att kunna gå vidare i livet och orka. Orka ha en "normal" vardag. Man måste få ha sina "hemska" tankar, t ex om hur livet vore om han vore frisk? Vi har ju dessutom en äldre att jämföra med. Den som säger att man inte jämför ljuger. För det gör man automatiskt, det kan man inte hjälpa. Minnena finns där. Det är ju inte så att man undrar varje dag om hur det hade varit osv, men det kan vara småsaker i vardagen som får en att fundera ibland och känna sticket i hjärtat.
Men, om du frågar mig om jag skulle vilja byta liv så skulle jag svara ALDRIG! Jag har haft ett innehållsrikt liv, på gott och ont. Kan säga med säkerhet att det stärkt mig som person och medmänniska. Alex visar att ingenting är omöjligt, orkar han så orkar vi. Och, inte att förglömma hans storebror. Han har fått stå tillbaka måånga gånger och klagar aldrig. Han är liksom sin bror en kämpe och har ett hjärta av guld, en superhärlig kille med glimten i ögat och stor portion humor.
Hur kan man då säga att man skulle vilja ha sitt liv på något annat vis? Jag skulle snarare säga att jag är jäkligt lyckligt lottad!