Idag har det inte varit en rolig dag på jobbet. En kollega har varit med om något tragiskt. Då börjar man värdera sitt liv lite mer, krävs inte så mycket faktiskt för att man ska vakna till.
Efter jobb stack jag till dagis och hämtade min lillplutt och hans kompis. Där går de små knattarna i klumpiga overaller och kängor, nästan vaggandes till bilen - fnittriga och förväntansfulla. Då blir man alldeles varm i kroppen och så oerhört tacksam för vad man har. När de sedan fikar råkar kompisen släppa sig. Han ler stort, tar ett djupt andetag och utbrister: "aah, så gott det luktar!" Hm, vet i katten om jag höll med precis. Då släpper min påg också på sina hämningar och ljuder stolt en rap - och en till för säkerhets skull.
Visst är livet full av kontraster och tack o lov för det!
tisdag 3 februari 2009
Kontraster
Upplagd av Petra kl. 22:43
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej gumman!
Nej då, fråga på:)
Jag vägrade faktiskt att ens erkänna att jag var adopterad under hela min uppväxt.
Pratade aldrig om det och tvärnekade även om någon visste.
Jag är ju svenskadopterad och det är inte lika uppenbart, men självklart kom ju frågorna från andra.
Och självklart hade jag dem själv.
Men jag förträngde dem ganska så effektivt fram tills att jag själv fick min son.
Då kom allt och jag kunde på något sätt förlika mig med hur allt var.
Jag var runt 4 år när jag fick veta att jag var adopterad.
Det var faktiskt det som var mitt svar direkt efter att jag hade fått reda på det: Vilken tur att vi hittade varandra. *ler*
Kram på dig, vännen.
/Lallis
Åhh, låter ledsamt med din kollega..
Man är ju så lycklig att man har varandra..
Kram
Skicka en kommentar