Hej alla godingar!

Åh, nu har det nog varit min längsta paus någonsin? Mycket har hänt. Jag har varit helt klubbad av värk om kvällarna. Min Sarkoidos med knölros blir allt värre och jag håller på att öka upp min medicin. Nicke har opererat bort sina halsmandlar och vi har varit på årlig kontroll med Alex på Östra sjukhuset i Göteborg. Vi njuter av vardagen som ni märker, hrm...

Resan till Göteborg blev ju en historia i sig. Vi kom upp ur sängen i tid, men på något vis tickade klockan fortare än vad vi hann med. Jag hoppade in i duschen (nåja, hoppa och hoppa), på med vattnet så varmt som möjligt och tvålade in både knopp och kropp. Då slutar vattnet rinna. Jag hör det, men får inget på mig. Va i helskotta?? Då ser jag att slangen hoppat av! Trycker in den, den hoppar ur. Jag skriker både det ena svarta ordet efter det andra och det slutar med att jag står framlutandes och håller in slangen med vänsterhand och duschar av mig med högerhand. Mycket osmidigt, men ren blev jag till slut. Ögonen som vid det här laget fått mer än en daglig dos av tvål in i hornhinnan var rödsprängda och svullna hela dagen, suck.
När vi lämnat Skåne och närmar oss Varberg vilket var vårt nästa närmaste resemål förutom duschen då, öppnar sig himlen och det kommer ett skyfall. Såklart, varför inte? Barnen hade blivit lovade en tur inom Varbergs fästning och ett löfte är ju ett löfte. Stabbebor som vi är hade vi helt glömt kvar regnkläderna som så vackert låg kvar i hallgarderoben. Sedan kan jag tillägga att Varbergs fästning är just vad det heter - en fästning. Jag förbannade personen som kommit på denna byggnad för hur jäkla lätt var det att stapla sig uppför brant kullerstensbacke klädd i tjock ullkappa och klackstövlar??
Resten av resan gick bra. Jobbigt för Alex på sjukhuset eftersom de hade planerat lite ologiskt denna gång. Ögonundersökning med droppar i ögonen så man ser suddigt är kanske inte det bästa för ett barn med balanssvårigheter och som ska på sjukgymnastiksövningar efteråt.
Vår nye neurolog var dock helt underbar! Äntligen en läkare som inte bara tog upp sjukdomen i sig utan vad den för med sig, planering inför framtiden, vad vi har för uppbackning och stöd etc. Kändes som en enorm lättnad! Jag tackade honom av hela mitt hjärta med att blöda ner hans stol med babyblå klädsel i läkarrummet. Jodå, ni läste rätt. Ni förstår, min kropp var schysst nog att ge mig mensen innan vi stack hemifrån och jag läckte som ett såll trots diverse attaraljer instoppade både här och där. Det enda som saknades var en hushållsrulle som jag faktiskt på allvar funderade på att fästa mellan bena!
Pinsamt? Jodå, en aning. Det värsta är att jag måste dit nästa år igen...