Smultronställen

Visst är det härligt med små smultronställen? Vi har ett sådant här i Landskrona precis runt husknuten. Det heter "Allt i gläntan" och är supermysigt! Det är ett café, inredningsaffär och trädgårdshandel. Alla i familjen får med andra ord sitt lilla roliga - ja, utom gubben då som bara blir fattig, haha...

Så här ser det ut vid ingången, en söt skylt och fågelholk. Fiffig stol, eller hur?

Här kan man verkligen shoppa loss (obs! Detta är enbart ett axplock av deras sortiment...)

Slutligen kommer vi till deras mysiga café, lägg märke till deras tesortiment:

Flaggor i topp, BOIS-premiär 14 april

När jag ändå håller på att avslöja våra mest pikanta händelser i vårt liv så tänkte jag passa på att visa vad vi mer sysslar med här i detta hus. Det kan ju inte bli värre, eller hur?
Detta inlägg blir förutom Nicklas också tillägnat Alex förskolelärare som även han är en BOIS-freak. Jag kallar fotbollskillarna för freaks, för helt friska i huvet är de ju inte, haha... Se här vad Nicklas och gubben min håller på med om kvällarna (en annan blir ju indirekt involverad, jag får ju sy kantsömmarna). Ett litet ps: de målar allt för hand. Galna? Jodå, men det vet ni ju vid det här laget, hrm...

"Uthyres"

"Trött, urlakad mamma med kassa leder (går för tillfället som en ko som sketet på sig, ursäkta franskan) uthyres för billig peng till eventuella sömnstudier. Har absolut inga krav"
Hmm, tror ni någon nappar på min annons? Nä, tänkte väl det...

Jag kan berätta en liten historia som inträffade för några år sedan när vi semestrade i Danmark. Vi hade hyrt en söt liten stuga på Södra Själland och såg verkligen fram emot denna semester. Tilläggas bör att jag var höggravid... När vi kommer in i stugan så fanns där våningssängar vilket jag på något konstigt vis missat (suck, denna hjärna...). Eftersom min mage var större än en hoppeboll fick jag sno ena madrassen och ligga på nedervåningen, annars var risken stor att översängen blev en undersäng istället, hrm... Nicklas låg på andra översängen och Patrik (den stackaren) låg på en madrass på golvet - han kunde ju absolut inte ligga i en sån obehaglig säng.
På natten fick jag naturligtvis halsbränna som så många gravida kvinnor råkar ut för. Eftersom jag inte kunde tända lampan med risk att väcka alla, fick jag "smyga" (lätt med svullna fötter och alla överviktskilon) förbi alla sovande till stället där väskorna stod och börja rota rundor efter mina piller. Det visade sig efteråt att Patrik trodde det var en inbrottstjuv, men eftersom han var så innerligt trött och nästintill orörlig där han låg fastklämd på golvet så blev han frikostig och tyckte att tjuven kunde ju ta vad han hittade - herregud, karl! Vad säger man??
På morgonkvisten stack han och duschade och när han står och tar på sig kläderna i denna pyttestuga kallar han på mig. Jag vaggar in och får se denna spinkiga kropp i ett par ännu mindre kalsonger som riktigt smiiiter åt både fram och bak. "Jäklar va små kallingar du köpt till mig", utbrister han surt....
Små och små, han hade fått på sig då 5-årige Nicklas kalsonger - DET var imponerande tyckte jag!

Avslutar dagens berättelse med att visa ett litet kort från teverummet, har ändrat om lite - igen (bortse från fula sladdar som ska bort). Visar också min nya fina kristallkrona som jag fått av svärmor, visst är den urtjusig? Mannen hatar den, ungarna skrattar åt den och grannen kallar den för tantvarning.
Så ful är den väl ändå inte, eller?


Klicka på bilderna om ni vill se dem större...

Tänkte idag visa er hur mitt soffbord ser ut. Ja, kanske inte soffbordet i sig utan snarare vad jag har på det. Kul att se hur andra har det, eller hur? Krukan på bilden som kanske syns lite otydligt har jag misshandlat lagom för att den ska få lite gammalt utseende. Några påskblommor har jag inte köpt, tycker inte det känns som påsk, den är för tidig i år helt enkelt. Här regnar det och på andra sidan Skåne, dvs i Åhus snöar det för fullt.
Slänger förresten till ett stort GRATTIS till Sophia som i dagarna tog sitt körkort!

Lite påskpynt

Igår tog vi en liten tur till Vellingeblomman. Jag tjatar alltid om denna affär, men till er som bor här i Skåne - åk dit! De har alltid en underbar utställning och ändrar den efter högtid. Så, nu gällde det såklart påsken. De hade vattenfall och en massa roliga djur till barnen. Påskpynt, ägg i olika färg och former. Då passar snålpetra på att vakna inom mig, typiskt! Fick med mig lite blåbärsris (gubben är allergisk mot vanligt påskris och jag ville ha lite grönt) och ägg i alla fall, se så fina de blev på mitt silverfat!

Nytt golv

Jahapp, avslutar väl denna kväll med ännu ett inlägg. Ett allvarligare och ett lite lättsamt. Det är väl en bra blandning, eller hur? Sitter här dessutom tyvärr alltmer sällan så jag får väl passa på när jag väl har tiden, haha...
Vill idag visa vårt nya parkettgolv. Vi beställde en slipning av golvet, men gubbarna ansåg tydligen att det var för mkt jobb att göra vid det så vi fick ett nytt. Det var väl snällt? Rummet blir bättre och bättre, nu saknas "bara" takkrona, spegel och väggtext. Jag vet, jäkla tjatande om väggtext. Men, jag behöver fler valmöjligheter på texten på min dator och är ju helt hopplös på att fixa det. Och, en bättre plånbok förstås till allt annat. Men det kommer, var så säker!

Som man tänkt sig....

Har genom nätet fått kontakt med en go tjej som idag fått lite trista nyheter. Hennes tös har fått diagnosen ataktisk cerebral pares och eventuellt har lillebror en mildare sådan.
Hon har kämpat som en toker med att få hjälp samt en diagnos på tösen och nu är den äntligen här. Ingen har tagit henne på allvar utan hon har verkligen strida och stå på sig. För så är det idag i vården, tyvärr...
Och så kom den. Hur känns det nu? Jag kommer själv ihåg när vi äntligen fick diagnosen på vår Alex. Vi visste ju att det var något som inte stämde, även om det inte syntes direkt på honom. Men prover var avvikande och han sov alltid. Han var vaken någon timme och sedan behövde han sova igen. Ändå kom beskedet om hans diagnos som ett chock. För då visste vi ju med säkerhet. Det gick inte att komma undan längre, att blunda och på något sätt hoppas på att proverna var fel. "Sömnen är väl inte så fel? Vissa barn är ju trötta?".
Sedan kom sorgen. Låter hemskt, jag vet. Hur kan jag säga så? Han är ju i livet och är en pigg och glad liten kille. Men, man måste som förälder ha rätten att sörja. Så är det. Att sörja över att man inte fått ett friskt barn. Detta för att kunna gå vidare i livet och orka. Orka ha en "normal" vardag. Man måste få ha sina "hemska" tankar, t ex om hur livet vore om han vore frisk? Vi har ju dessutom en äldre att jämföra med. Den som säger att man inte jämför ljuger. För det gör man automatiskt, det kan man inte hjälpa. Minnena finns där. Det är ju inte så att man undrar varje dag om hur det hade varit osv, men det kan vara småsaker i vardagen som får en att fundera ibland och känna sticket i hjärtat.
Men, om du frågar mig om jag skulle vilja byta liv så skulle jag svara ALDRIG! Jag har haft ett innehållsrikt liv, på gott och ont. Kan säga med säkerhet att det stärkt mig som person och medmänniska. Alex visar att ingenting är omöjligt, orkar han så orkar vi. Och, inte att förglömma hans storebror. Han har fått stå tillbaka måånga gånger och klagar aldrig. Han är liksom sin bror en kämpe och har ett hjärta av guld, en superhärlig kille med glimten i ögat och stor portion humor.
Hur kan man då säga att man skulle vilja ha sitt liv på något annat vis? Jag skulle snarare säga att jag är jäkligt lyckligt lottad!